Det jag vill tala om är rädslan. Mina fördomar säger att nu när jag sagt A, kommer du att fylla i med B, C, D och hela alfabetet. Och jag vill inte vara en diagnos för dig, jag vill bara vara jag. Min kropp borde vara en glasburk, så man såg hjärtat och hjärnan utan att bli distraherad. Min envetna hjärna som säger att för varje person som kommer ut med en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos blir det lättare för någon annan att göra detsamma. Mitt skräckslagna hjärta som säger att inte just jag, någon annan, för jag vill förknippas med litteratur, inget annat, jag vill inte bli särbehandlad, förlora jobb eller få min kompetens ifrågasatt.
Ja, jag känner igen tänkande att "någon annan" (gärna någon mer lyckad än jag) får "komma ut".
Det är skönt att en välkänd och begåvad skribent som Martina Lowden kommer ut som aspergare. Annars läser man mest om AS antingen i samband med bisarra mord el med folk i behov av stöd. Men Lowden skriver själv att hon haft tur, hon har hamnat rätt i livet:
Min tillvaro och min omgivning är vid det här laget väl anpassade efter mina behov, så numera fungerar jag utmärkt. Det har medfört att jag sällan reflekterar över min diagnos, eller nämner den för nya bekantskaper. Däremot tänker jag minst en gång i timmen på den lyckliga stjärna som gav mig det arbete, den familj, de vänner och det liv jag har. Sätt mig i en annan livssituation, ställ andra krav på mig och jag kommer att bli så funktionshindrad att du bara känner igen mig på kroppen.
Borde vi inte förresten ha en särskild tråd om AS i media?
