Men vad har egentligen förändrats, att mina problem har fått ett namn ... jag har levt med detta under lång tid och med tiden har också min sambo förstått att det är problem ...
Nu så här "dagen efter" skall allting smälta in ... egentligen vill jag ställa mig på taket och skrika ut ...
- Jag är inte hypokondrisk (eller psyksjuk) ... känner mig med facit i hand rätt "misshandlad" av samhället ... tänk om man skulle komma på detta för 35 år sedan ...
Nu skall jag bara komma underfund med min nya situation och se möjligheterna, men var hittar jag någon som förstår mig ... visst mitt boendestöd kan hjälpa med mycket ... men i mörkaste Småland???m Eller är jag ensam ...
Många tankar, men har något egentligen förändrats sen onsdag morgon INNAN jag fick veta det här ... hmmm
